Julie Murphy – Dumplin’

dumplin.jpgWillowdean är 16 år, bor i Clover City och är dotter till den forna vinnaren av stadens skönhetstävling: Miss Teen Blue Bonnet. Mamman arbetar numera som arrangör för tävlingen och gläds över att hon fortfarande får på sig klänningen; mindre glad är hon över att Will brås på moster Sukey, som dog på grund av sin övervikt. Will gör sitt yttersta för att strunta i att hennes kropp inte matchar idealen, vilket är lättare sagt än gjort när kommentarerna haglar från alla håll. Men oddsen till trots verkar Wills kollega Bo vara intresserad av henne – Bo med persikorumpan, som alla tjejer trånar efter.

Det är uppfriskande med böcker som gör någonting mer med high school-temat: I Dumplin’ återfinns den första kärleken, komplexiteten i att våga stå upp för sig själv och medvetet välja en viss riktning när ens bästa vän är på väg åt ett annat håll, och ambivalensen inför de större beslut man tvingas ta på egen hand. Men det är också en berättelse om hur ens utseende påverkar en i alla avseenden, när de som borde älska en för den man är har svikit. Julie Murphys starka huvudkaraktär visar hur svårt – och samtidigt förbannat enkelt – det är att bara få vara sig själv.

Emma Healey – Elizabeth är försvunnen

9789175035420_200x_elizabeth-ar-forsvunnen_pocket.jpeg”Hur odlar man märgpumpor, Helen?”, frågar Maud sin dotter. Helen svarar trött, som vore det inte första gången hon har hört detta. Märgpumpor fascinerar Maud, men hon tycks inte riktigt veta varför. Inte heller vet hon varför det skaver hela tiden, som om någonting har gått förlorat. Men när Maud tittar i sina fickor, finner hon lapparna som hon skrivit till sig själv. Åh, ja, nu vet hon! Elizabeth är försvunnen! Maud söker ihärdigt efter sin kära vän men allt tar en sådan energi, särskilt när folk omkring henne påstår att hennes ansträngningar bara upprepar sig – att hon redan har varit på polisstationen, att hon redan har ringt Elizabeths otrevliga son, och kan hon inte bara lägga ner det där nu? Men Maud ger sig inte. Hon måste hitta Elizabeth, oavsett hur oförståeligt lite alla andra verkar bry sig.

Emma Healeys debutroman ger ett ömsint porträtt av en 82-årig kvinna som försöker pussla ihop sitt förflutna med nutiden. Under hennes febrila jakt på Elizabeth dyker även gamla minnen upp: Vad hände egentligen med systern Sukey, som försvann en kort tid efter att ha ingått äktenskap med den våldsamt supande Frank? Och har den suspekta sonen Peter någonting att göra med Elizabeths försvinnande?

Elizabeth är försvunnen är en humoristisk – men stundtals även sorglig – berättelse om försoning, att tvingas ge upp sin självständighet, om den komplexa relationen mellan mor och dotter, och mer därtill. Framförallt ger den stor förståelse för personer som lider av minnesstörningar samt de anhöriga som finns där till hundra procent, trots att tålamodet inte alltid räcker till. Övergångarna från närvaro till förvirring sker naturligt och det märks att författaren, trots sin ringa ålder, vet precis vad hon skriver om. Tummen upp!

Henrik Tord – Laboon

laboon-vagen-som-ater-manniskor.jpgHenrik Tords tredje del i Svart paradis-trilogin – som påbörjades med fantastiska Kum – utspelar sig i ett tsunamidrabbat Khao Lak, där paret Sandra och Matti förgäves letar efter sin son nioåriga Victor, som tycks ha blivit uppslukad av flodvågen. Sex år senare får de ett samtal från den svenska ambassaden: Victor är återfunnen. Men vad har han egentligen varit med om efter den där ödesdigra dagen?

Laboon väver samman berättelsen om två föräldrars bottenlösa sorg med den om dykinstruktören Marko, vars liv hotas av ett dunkelt förflutet i Sverige. När Marko – vid tidpunkten för flodvågen – är ute med en av sina grupper, inser han att det här är hans chans att försvinna: en gång för alla. Tillsammans med ett gäng svenskar och sonen André, som i åratal blivit försummad på fosterhem, beger de sig till en ö långt utanför civilisationens gränser. Där blir det snart tydligt att något vill förgöra dem, en efter en, men få vet om det är naturen eller människan som står bakom detta skräckens näste.

Henrik Tord är en skicklig författare på många sätt. Utöver språket och intrigen, besitter han förmågan att med små medel blåsa liv i sina karaktärer, och därutöver sviker han aldrig med sina träffande miljöbeskrivningar. Just det här gör att jag, två år senare, fortfarande är uppretad över hur få som verkar ha läst Kum. Henrik Tords debut särskilde sig nämligen genom att lyckas varva spänning med en skarp underliggande kritik mot människohandel samt skillnaden mellan värdet på den som har allt och den som inte har någonting. Detta, i kombination med de starka personporträtten, gjorde att smärtan kröp in under huden på mig.

När jag läser Laboon kommer jag tyvärr på mig själv med att undra vad Henrik Tord vill säga – jag saknar nämligen det psykologiska djup som skulle göra Laboon till mer än blott en skräckhistoria. Presentationen av karaktärerna är som sagt effektiv, men jag upplever inte att det händer tillräckligt mycket med dem under berättelsens gång för att jag ska hinna bli känslomässigt engagerad. Detta medför att boken inte känns fullt så realistisk som den skulle kunna vara, men å andra sidan kanske det heller inte är författarens intention.

Laboon är perfekt sommarläsning för den som hugga tänderna i en otäck spänningsroman där ett par som förlorat allt kämpar för sin överlevnad, men den som vill bli vanvettigt uppslukad vet nog redan vad jag skulle rekommendera istället.

Roxane Gay – I vilt tillstånd

Jag räknade till tio och öppnade långsamt dörren. Han klev in. Det var vi två i ett fruktansvärt litet utrymme. Ett litet skrik undslapp mig. Jag såg mig ursinnigt omkring. Michael tittade förvirrat på mig. Skakandet började igen. Jag försökte fälla ihop mig så att inga delar av våra kroppar rörde vid varandra men det var omöjligt. Jag visste att han var min make men jag visste inte. Han var en man.

9789100145019Mireille och hennes make Michael lever ett privilegierat liv i Miami med deras son Christopher, som Mireille fortfarande ammar. Men när familjen åker till Haiti för att hälsa på Mireilles föräldrar, förändras allt. Mireille blir kidnappad och hennes minst sagt välbärgade pappa krävs på en miljon dollar för att dottern ska bli frisläppt. Till Michaels förtvivlan är pappan pragmatisk, vägrar ge med sig och vill förhandla med kidnapparna, vilket resulterar i tretton dagars helvete. När Mireille väl återvänder är hon ingenting, blott ett djur, och hon intalar sig själv att hon inte har något, att hon inte är något. Det är vad hon har har sagt till sig själv, om och om igen, för att överleva.

Roxane Gays debutroman I vilt tillstånd följer läsaren i smärtsam kontrast Mireilles och Michaels kärleksrelation parallellt med kidnappningen och de händelser som i rasande fart bryter ner henne. Författarens detaljrika skildringar av våldet är inte sensationslystna, utan ett verktyg för att få oss att förstå vad som händer med en människa när hon blir fråntagen sitt existensberättigande. Samtidigt gör Mireille allt för att inte bli ett offer: Hon river, biter och slåss. Hon vägrar att kapitulera, vägrar att rätta sig efter Befälhavarens vilja, denna man som inte räds för att driva henne till vansinnets rand. Och jag gråter mig igenom varje kapitel, för den här boken är utan överdrift det värsta och bästa som jag någonsin har läst.

Två veckor har passerat sedan jag läste ut I vilt tillstånd. Jag kan fortfarande knappt prata om den utan att bli upprymd, förbannad och ledsen på en och samma gång. Det är en fantastisk roman på så många plan: Den handlar om hur kvinnor ständigt blir offer för mäns girighet, om rasism i ett samtida USA och vägen tillbaka till ett liv som delvis är totalt utplånat. Men den handlar också om vad som händer med människor i ett laglöst samhälle, om skillnaden mellan de bottenlöst rika och de förtvivlat fattiga. Någonting som verkligen lever kvar hos mig är karaktärerna; i synnerhet den komplexa relationen mellan Mireille och hennes svärmor, som trots sina rasistiska uttalanden och ihärdiga motvilja visar sig vara den enda som står ut med Mireille när hon har förlorat allt. Jag har läst många bra böcker i mitt liv, men det är sällan jag upplever att jag inte kan värja mig, att jag aldrig kan släppa vad som hände under de där dygnen. För även om just den här boken är påhittad, bär fler kvinnor på liknande upplevelser än vad många av oss vill inse.

Vinnaren är utsedd!

Som den analoga själ jag är, fann jag det inte mer än rätt att lotta ut En annan gryning på gammalt hederligt vis. Ett sönderklippt kuvert från Skatteverket senare, sitter jag här med ingen mindre än Boktjuven som vinnare! Stort grattis och må Camilla Sten förgylla några väl spenderade timmar av ditt liv 🙂

Camilla Sten – En annan gryning

en-annan-gryningVåren 2014 var jag praktikant på Ordfront förlag och fick efter en tid ett manus i min hand. ”Läs och säg vad du tycker”, var den enda instruktion jag fick, följt av en outgrundlig min. Helgen passerade, ark efter ark avverkades och därefter behövde jag inte överväga vad jag skulle ge för besked till min handledare: ”Det här är riktigt bra”. Även om jag inte hade någon beslutsfattande roll i processen, kändes det häftigt att vara en av de första som läste boken – den där magiska känslan efter att ha funnit något i manushögarna infinner sig faktiskt ganska sällan och det var fint att få dela entusiasmen.

Camilla Stens debutroman tar avstamp i vinterns Stockholm år 2046, där Isa gör allt för att passera obemärkt förbi. Hon tillhör klass B: ”båda biologiska föräldrarna svenskfödda. En eller flera biologiska mor- eller farföräldrar utlandsfödda. Restriktioner gällande sjukvård och tandvård. Restriktioner enligt förordningen (2030:431) om tillgång till välfärd”. Låter det bekant? Moderaternas förslag om flyktingars rättigheter i välfärdssamhället, där specifika krav måste uppfyllas för att få samma privilegier som svenskfödda, är ett omdebatterat ämne som författaren förutspådde redan år 2013 när hon skrev boken. Nu närmar vi oss den verkligheten med stormsteg.

En annan gryning är en spännande nagelbitare med komplext persongalleri och ett lättillgängligt språk där intrigen håller fast läsaren från början till slut. Den behandlar inte enbart aktuella samhällsämnen, utan lyckas även skapa intressanta relationer karaktärerna emellan. Isas och hennes vänners kamp mot den främlingsfientliga regeringen är redan inledningsvis ytterst riskabel, men det är först när de kommer i kontakt med en bloggare som påstår att de kan störta statsapparaten, som de måste begrunda hur mycket de är beredda att offra för ett bättre samhälle. Senast igår hyllades boken i Go’kväll av Fransesca Quartey med motiveringen ”Vilken debut! Om inte ett bolag omedelbart gör film av detta så gör jag det”.

Läs, för bövelen!

Margareta Strömstedt – Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte

jag-skulle-sa-garna-vilja-forfora-dig---men-jag-orkar-inteKäraste älskade August, brusar det fram. Du var si och du var så, du hade framsida och baksida och löjligt stora fötter. Vem ska mäta dig och med vilket mått? För dina barn är ingenting viktigare än att du hade KÄRLEK. Ingenting annat räknas när allt ska summeras.

I hennes samlade texter, till brädden fyllda av liv, möter vi Margareta Strömstedt som isolerad småbarnsmamma i förorten Hagsätra, tankarna och ambitionerna, men inte minst den alldeles underbara resan till kulturens inre kretsar. Det är nästan för bra för att vara sant – hur hon stövlar in hos DN:s dåvarande chefredaktör Olof Lagercrantz med barnvagn och påstår att bevakningen av barnböcker i tidningen är katastrofalt dålig. Att hon på ett så självklart sätt skapar sin egen framtid, trots tvivel och hinder. Hennes förmåga att säga så mycket med så få ord gör mig överlycklig, men texterna innehåller också en stor portion svärta. På många vis är det en hyllning till både glädjen och sorgen, ja, till livet självt.

Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte för även läsaren närmare vännen och inspirationskällan Astrid Lindgren samt Tove Jansson, som Margareta Strömstedt bor hos under ett par stormiga nätter. Jag blir berörd av språket, de vackra personporträtten och det hudlösa sätt på vilket Strömstedt skildrar sexuella utnyttjanden hon utsatts för.

Jag är inte den typen av läsare som skriver i marginalerna och läser om böcker men det här är den typen av bok som en helt enkelt inte kan låta bli att återkomma till. Det måste slutligen erkännas att jag läste den på grund av dess geniala titel men blev minst lika imponerad av innehållet. Efteråt undrar jag hur vi gått miste om varandra i 26 år, jag och Margareta. Eller tja, för att vara realistisk, jag och Margaretas böcker.

Hemlös – med egna ord

hemlos2Frosten letar sig envist in i ändlösa lager av tröjor, strumpor, vantar. Jag parerar den så gott jag kan genom att rusa mellan jobben, mataffärerna och hemmet.

Hemmet. En plats, där jag slentrianmässigt dricker te närhelst jag behagar. En plats, där jag duschar eller låter bli, strör saker omkring mig och bygger bokhögar tills det växer bokstäver ur sambons öron och han helt enkelt inte orkar mer. Här, i tryggheten, tassar jag omkring medan berättelserna letar sig in likt kylan därute och inga förbannade tröjor hjälper för det gör bara så ont.

Situation Sthlm har i denna unika utgåva delat med sig av ett urval texter som publicerades i tidningen mellan år 1997 och 2007. Här skriver Maria Urdin, bland andra, skarpt om de hemlösas förutsättningar, ofta med befogad kritik riktad mot politiker och deras svikna löften. De inför tak över huvudet-garantier och lovar att bygga bostäder – i slutändan har de ”inte tillräckligt med resurser” men smäller upp nya arenor istället, samtidigt som bortglömda medborgare bokstavligt talat fryser ihjäl på våra gator. Framför allt fastnar jag för Raine Gustafssons vardagsnära språk, hans värme och rättframhet med vilken han väcker sig själv till liv genom sin dagbok, år efter år. När jag kommit en tredjedel in i boken, känner jag mig märkligt nära Raine och blir tvungen att avsluta läsandet för att söka efter honom på nätet. Har han kanske fått sin efterlängtade bostad vid det här laget?

Nej. Jo.

Raine är död. Han fick två år i Bagarmossen i en alldeles egen lägenhet, men han är borta nu. Kanske visste ni andra det men själv tillhör jag skaran som ofta köper tidningen och sällan läser den. Jag ligger i min varma säng och gråter. Det här är inte rättvist.

Jag skulle så himla gärna vilja att ni läser dessa texter. De skildrar våra medborgare, individer som du och jag, ofta med fel förutsättningar. En gång i tiden var de också barn – de gick i skolan, skaffade jobb, blev kära, gjorde slut och bildade så småningom egna familjer. Till skillnad från vad många spottar ur sig när de passerar en hemlös, kämpar de dagligen med att få vardagen att gå ihop men någonstans på vägen gick allt käpprätt åt helvete och ibland är stupet närmare än vad man vill tro. Det innebär inte att de slutat att kämpa, snarare tvärtom.

Har inte alla människor rätt till en varm säng, en dusch, någonting att äta? Skulle du orka en dag i deras skor?

Det är en nationell skam att vi inte har kommit längre än så här. Det borde göras så mycket mer och det borde göras nu.

(Hemlös – med egna ord är dessvärre slutsåld men finns att låna på bibliotek. Uppföljaren, med texter publicerade från 2008-2014, finner du här.)

Tom Malmquist – I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv

i-varje-ogonblick-ar-vi-fortfarande-vid-livDu vet att jag älskar henne med tyngden av oss, ändå känns det som om jag har det bästa bakom mig och det viktigaste framför mig, somliga nätter vill jag bara lägga mig naken i en grotta som Mikael i Huddinge, krypa ihop i modersskötet och blunda mig ofödd.

I vecka trettiotre under graviditeten åker Karin in på Karolinska universitetssjukhuset efter att ha drabbats av hög feber, illamående och svår andnöd. Den påstådda influensan visar sig snart vara AML, akut myeloisk leukemi, och bara ett par dagar senare är Karin död. Kvar står Tom, partner sedan tio år tillbaka, med Livia, dottern som Karin till deras lycka hinner döpa innan hon går bort. Medan Karins värden sjunker antecknar Tom febrilt läkarutlåtanden i sitt block, springer i kulvertarna mellan intensivvårdsavdelningen och Neonatalen och gör sitt allra yttersta för att kunna förklara för Karin när hon vaknar, om hon vaknar.

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv påbörjas i det chockartade ögonblick då paret kommer till sjukhuset. Tom Malmquists självbiografiska skildring av denna ofattbart traumatiska vändning i hans liv, där liv och död bokstavligt talat krockar, är definitivt en av de starkaste läsupplevelserna jag har haft. Det redogörande språket, som enbart suddas ut i kanterna av de mer poetiskt avslutande sidorna i slutet (se ovanstående citat), för tankarna till Imre Kertész Mannen utan öde om den 14-årige pojken György som sitter i koncentrationsläger. Parallellen kan tyckas svag men det som drabbar mig i de båda berättelserna är hur respektive författare införlivat en av skrivarkursernas kanske mest upprepade råd: ”show, don’t tell”. Resultatet av att skala bort känslor ur fruktansvärda händelser och kallt konstatera hur det är, samtidigt som detaljer utan dess like sveper förbi, gör att texten kryper så nära sin läsare att man blir ett med den.

Mycket bättre än så här blir det inte.